.

Egentligen så kan man sakna allt bra som varit. Visst gör jag det ibland. Men så kan man inte leva.
Jag tror att man måste försöka leva efter det man har och inte det man saknar.
För det kommer fler bra stunder..

Men nu ska jag ju faktiskt skriva vad jag saknar.

Jag saknar ibland att vara liten. Sådär fem år. Då man inte förstod så mycket och det man gjorde var gulligt.
Man kunde göra bort sig och folk bara log varmt åt än. De där orden "det kommer bli bra", de blev man stark av och man trodde verkligen på det. Man såg världen från en ljusare sida och det fanns inte så många problem.

Sen saknar jag min morfar med. Något sjukt mycket. Det är inte som de första veckorna. Men det finns såklart kvar. Det är en tomhet som tar mycket plats. Som inte går att få bort.
Att någon tas ifrån än. Det är svårt att acceptera. Det tar en tid. Jag känner att jag har lättare att hantera det nu. Men en saknad, det är det.

Jag saknar mina vänner med, som jag inte träffar så ofta.
Det kan ibland vara jobbigt med ju. Men jag vet ändå att jag kommer träffa dem ganska snart igen. Eller att de är ett sms bort. Oftast iallafall.

Ibland saknar jag även den tid jag hade förut. Stallet och skolan tar all tid.
Stallet är något jag valt själv och är inget jag ångrar. Men jag saknar ibland tiden som jag hade över till annat.

Det är nog de största saknaderna som jag kan komma på nu iallafall..