.

Det finns många händelser som påverkat mig på olika sätt. Vissa mer än andra och vissa saker har varit bättre än andra osv. En händelse som påverkat mig på många olika sätt tänker jag skriva om.

Det var när min morfar dog. Det är lite mer än ett år sedan han dog nu.
Jag har inte varit med om att någon så nära mig har dött innan. När min farfar dog så var jag bara tre år och jag kommer inte ihåg någonting. Det var lite nytt för mig kan man säga.

Jag tänker inte berätta om hur han dog, för jag vet faktiskt inte riktigt. Det är mycket konstigt som jag inte förstår. Läkarsnack.

Morfar åkte in till sjukhuset för att han hade skadat sitt knä. Han kom aldrig hem igen. Jag fick aldrig se honom igen. Jag var inte beredd.  

Hela tiden när han låg på sjukhuset, vilket var två veckor, så var jag rädd. Det var en panik som växte inom mig. En ny rädsla, som jag inte kunde beskriva, påverka eller förstå. Jag intalade mig själv hela tiden att det kommer bli bra, han fixar det här. Det kommer bli som vanligt igen. Han blev sämre och sämre. Det var en maskin som fick han att andas. Efter de två veckorna som då hade gått skulle läkarna ha ett möte. När jag kom hem från skolan som började samma dag så ringde min mamma. Hon berättade att läkarna bestämt sig för att stänga av maskinen som fick morfar att andas… När hon sa det så blev det bara tomt inuti mig. Jag blev stel. Kunde varken gråta eller prata. Allt runtomkring blev tyst, stilla. Jag fick inte fram ett ord.

Hela den dagen var konstig, jag förstod ingenting. Inte förrän på kvällen då mamma ringde och sa att han var borta så började tårarna rinna. Jag gick till skolan dagen efter. Vissa visste, andra inte.

Veckorna fram till begravningen var bara konstiga. Jag förstår fortfarande inte hur hela vardagen kan ta en vändning, hur allting kan ändra färg. Världen rullar på som ingenting, även att någon fattas. Att alla lever sina liv utan att ha en aning om vad som hänt. Och att jag lever utan att veta hur andra känner.

Dagen innan begravningen så började jag förstå, på riktigt. Jag kommer aldrig få träffa morfar igen, aldrig få skjuts av honom till stallet mer, aldrig se honom, aldrig få höra honom prata. INGENTING. Han är bara borta. Jag förstod inte, ville inte. Jag fick panik och kunde inte andas ordentligt. Det var sådan smärta och det gjorde så ont. Jag bara skrek. Det kunde inte få vara sant. Men det var det. Begravningen var så fin och så jobbig. Men den var viktig, det kände jag.

Nu, mer än ett år senare, är jag van med att han är borta. Det är inte så att jag inte saknar honom eller att det inte gör ont längre. För det gör det! Men jag har lärt mig att leva med det. Något fattas, något viktigt. Men jag har lärt mig mycket av det också. Att ta vara på den tiden jag får och den tiden jag har med andra. Det är viktigt att säga till andra vad de betyder, det är viktigt att säga till sina nära att man älskar de. Det är viktigt att känna sig älskad.

Smärtan som fanns så skarp och gnagande hela tiden har avtagit, det är ibland den kommer tillbaka. Vissa dagar är fortfarande jobbiga. Men för varje sådan dag så blir jag starkare. Jag börjar förstå vad som är viktigt och hur skört livet är.
Jag förstår nu innebörden av ”’även den djupaste smärtan har en mening”.

Jag saknar dig morfar och jag älskar dig. Tack för alla åren. Du kommer alltid finnas med i mina tankar.